Kontakta oss gärna på webmaster@kungkarl.se

”Jag har älskat den mannen som hunden älskar sin herre, av vilken han får skydd och mat, men jag har hatat honom som hunden sin herre, åt vilken han avstått sin vilja, sin frihet.”

Så förklarar den tyske livläkaren Melchior Neumann sitt förhållande till sin enda patient och herre, Karl XII, i August Strindbergs stämningsfulla berättelse Vid likvakan i Tistedalen. 

Här har Strindberg försökt ringa in något ytterst väsentligt i förhållandet mellan kung Karl och hans närmaste män, och frågar du mig, har han skjutit pilen genom äpplet.

Makten låg tveklöst hos kungen, herren. Maktlösheten förkroppsligades av officerarna: de liknade underkuvade hundar. De senare var verktyg för att uppnå herrens mål, för att förverkliga Karl XII:s dröm ”om något obestämt stort”. Men vad hände när herren övergav sina kuvade undersåtar, lämnade dem åt sitt öde?

Det fanns helt klart en intressekonflikt inom den svenska krigsledningen under det Stora nordiska kriget. I början av kriget jämrade sig greve Magnus Stenbock i ett brev hem till hustrun med orden: ”Gud give att freden vore sluten, ty på det sätt vi föra krig är det långt ifrån angenämt.”

Det ryska fälttåget (1707-09) var än mindre angenämt för de inblandade. Generalernas missnöje med kungens beslut och vägval under marschen mot Moskva grasserade som en elakartad fältsjuka. Därom torde alla vara överens.

Den svinkalla dagen före julafton 1708 sitter generalkvartermästaren tillika överstelöjtnanten av gardet Axel Gyllenkrok vid kungens bord och utarbetar marschvägar till Veprik. Det är som om Gyllenkrok legat i vatten. Kungen lägger märke till detta och frågar vad som är fel. Gyllenkrok svarar att han är yr och inte längre vet vad han gör. Karl uppmanar honom att fritt säga sin mening. ”Det vore bäst om armén gick tillbaka till sina kvarter”, säger Gyllenkrok. Fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld, som också är närvarande, håller med. Men kungen vägrar att vända om: ”Nej, det gör jag aldrig!”.

Episoden finns att hitta Axel Gyllenkroks egenhändiga berättelse om det ryska fälttåget. Vintern 1708-09 var ovanligt kall, kanske den kallaste på hundra år. I Sachsen hade den svenska hären bestått av 40 000 man, på våren 1709 återstod endast 23 000 betryckta och lemlästade soldater. Med hänsyn till den stränga vintern ville alltså Gyllenkrok vända om, och till och med den annars så orubblige fältmarskalken fann att den lösningen var den bästa.

Greve Carl Piper, chefen för fältkansliet, bad konungen att ”ej förakta denna fienden [ryssarna], utan se sig väl före, att han ej råkar i någon olycka”. Men Piper sade resignerat till Gyllenkrok, som förevigat Pipers uttalande, att konungen endast ”ler åt alla mina påminnelser”. Greven påpekade att ”denna arméen, som han [Karl XII] har med sig i fält, är hans kärna, och om han den arméen försätter, då vet Gud, huru fast hans krona sitter”. Vidare trodde sig Piper veta att kung Karl ”inte ändrar sin dessein och tankar, förr han har någon olycka, och då faller hela verket af sig sjelf”.

Karl XII gick bokstavligen sin egen väg, och så slutade det hela i katastroferna i Ukraina, vid staden Poltava och byn Perevolotjna. Omkring 25 000 svenskar blev krigsfångar katastrofåret 1709.

Medan Karl XII försvann i ett dammoln söderut, for nära nog hela den svenska krigsledningen norrut, mot Moskva och fick tillbringa långa, urholkande år på elaka orter i det väldiga tsarriket.

Under fångenskapen vann – paradoxalt nog – Karl XII:s officerare sin frihet. Dessa höga befäl, som tidigare ”avstått sin vilja, sin frihet”, fick i Ryssland utrymme att lufta sina tankar, eller kanske snarare: att försvara sig och efter eget huvud fördela skulden. Till skillnad från gemene man drabbades inte merparten av de höga officerarna av självrannsakan. De talade inte om Guds straff och ödets nyckfullhet, utan lät förnuftet styra pennan över papperet. Memoarerna, de omskrivna och tillrättalagda dagböckerna, blev många och digra och utandas än idag den svartglödande ryska lidelseatmosfären. Men till vad, vem eller vilka är de riktade?

Främst till eftervärlden, vågar jag påstå – till dig och mig. De i järn slagna krigarna skydde mest av allt historiens fällande dom, och det maktmedel de nu under fångenskapen vunnit – yttrandefriheten – använde de för att påverka eftervärlden.

I Alf Åbergs Av annan mening behandlas styckevis Gyllenkroks kritik och vittnesbörd. Generalkvartermästaren tillbringade perioder av sin trettonåriga fängelsetid i Moskva och kom där i kontakt med andra flitiga skrivare, som också fungerade som sina egna försvarsadvokater. Till dessa hörde bland andra Adam Ludwig Lewenhaupt, som var ansvarig för kapitulationen vid Perevolotjna, och Carl Gustaf Creutz, Lewenhaupts ”partner in crime”. Deras skildringar av fälttåget är besläktade.

Det var Lewenhaupt, denne melankoliske och trånsjuke man med pösiga ögonlock, som inspirerade Gyllenkrok att skriva sina två berättelser; en om slaget vid Poltava och dess omedelbara följder (färdigställdes i mars 1711) och en om det ryska kriget som helhet (denna var färdig någon gång 1718). 

”Här i wårt fängelse åthskillige differente relationer giöres om den olyckelige Pultawske Batailen, alltså will iag i korthet relatera hwad iag i Person bewistat och sedt”. Alf Åberg poängterar att Gyllenkroks beskrivning av det ryska kriget är ”den enda sammanfattande skildring vi äger från högkvarteret sedan hela det officiella materialet förstörts vid Perevolotjna”.

Trovärdigheten har ifrågasatts av målgruppen, eftervärldens läsare. Att Gyllenkrok faktiskt haft en unik insyn i beslutsfattandet råder ingen tvekan om: han var i egenskap av generalkvartermästare kungens högra hand under krigståget.

Alf Åberg tycker att en del av kritiken är befogad. Han hävdar att alltför många år hade förflutit mellan händelserna och nedtecknandet av dem, och att Gyllenkrok dessutom, vad vi vet, inte hade några anteckningar till sitt förfogande. Åberg resonerar: ”Fastän han [Gyllenkrok] hade ett gott minne slog det ibland fel, vilket han erkänner. ’Som jag mig nu kan påminna’, säger han på ett ställe. ’Så mycket jag mig nu kan påminna mig’.” Vidare menar Åberg att allt det Gyllenkrok skildrar är ”färgat av hans återerinring”. Dessutom ”låg det nära till hands” att tillskriva andra skulden för motgångarna. Författaren räknar Gyllenkrok till den skara som inte fann teologiska förklaringar till varför det gick som det gick, utan säger att han var en vän av upplysningen.

Ett bevis för att meningarna gick isär inom krigsledningen, att den enväldige kungens åsikter knappast delades av majoriteten, är den alternativa fälttågsplanen, som gjordes av Gyllenkrok. Planen stöddes av inga mindre än Piper och Lewenhaupt och dessutom av mannen bakom den karolinska propagandan, professorn Olof Hermelin, som sägs ha stuckits ned av en rasande och hämndlysten tsar Peter utanför ett tält någon timme efter slaget vid Poltava. Att Gyllenkrok hade mage att skissera ett alternativ till konungens plan har kritiserats av Karl XII-beundrare. Detta anser professor Åberg är häpnadsväckande eftersom ”stormaktstidens generalkvartermästare hade en sådan uppgift”.

”Gyllenkrok behandlar [i sina relationer] ett stort och tragiskt ämne. Han har arbetat mycket med det rika stoffet, strukit ner allt som belastar framställningen och slipat hårt på alla repliker. Han vänder sig mot den officiella framställningen [A.W:s kursivering] och vill visa att det fanns andra meningar än kungens och Rehnskiölds. Som den nu föreligger är den en hård kritik mot envåldskungen, hans strategi, hårda marscher och oavbrutna slitage på armén.”

Så beskriver Alf Åberg Axel Gyllenkroks memoarer. Hur mycket de har nyanserat bilden av det ryska fälttåget är naturligtvis svårt att bedöma, litteraturen är i det närmaste oöverskådlig när det gäller Karl XII. Men Gyllenkroks ord används i nästan samtliga verk som behandlar åren 1708 och 1709 i Sveriges historia. Ibland citeras stycken ur hans mycket underhållande och gripande berättelser, särskilt de dramatiska ordväxlingarna mellan honom och kungen. En av dessa utspelade sig vid floden Dnepr, då ryssarna var dem hack i häl efter förlusten vid Poltava:

”När jag dit [till lägret] kom, stod general greff Leijonhufvud och general major Sparre hoos Hans Maj:t, som höllo på att persvadera [övertala] Hans Maj:t, det han ville salvera [rädda] sin höga person. Hans Maj:t svarade, att han ingalunda skillier sig ifrån arméen. Der på frågade Hans Maj:t mig, om jag ej viste någon annan passage [över den alltför breda floden Dnepr]. Jag svarade, att jag är heel obekant der om. […] Hans Maj:t svarade: Hvart ska vi taga vägen? Jag svarade, att ej vore mer än 3:ne uthvägar […]. Den tredje resolution vore att villia fächta desperat. Jag fruchtar, att consternation [förvirringen] är nu ibland folcket så stor, att om de få see fienden, så mäste parten går till fienden öfver, de andra lära dränckia sig i strömmen. Hans Maj:t svarade: De ska fächta, när jag befaller dem.”

Gyllenkroks underkastelse och lydnad är hans bästa försvar. Han menade att han begick sina fel i konungens namn. Han lär ha sagt tidigt under fälttåget att ”hvar [och en] måste tjena sin herre troget, på det han ej må lida något skymfeligt straff af sin herre för sitt fel”. Som en trogen, men vilseledd, krigare ville han bli ihågkommen, och än viktigare: som en sådan ville han bli prövad i historiens skoningslösa domstol.

Gyllenkrok blev inte tillfångatagen i samband med kapitulationen vid Perevolotjna, som nästan alla andra befäl. Han blev istället på ett mycket hänsynslöst sätt sänd i fiendens våld – av sin egen kung.

Efter att ha följt med Karl XII till Turkiet blev han strax skickad på ett självmordsuppdrag. Han kände inte till det, men hans uppgift var att locka ryska soldater över gränsen. Ett ryskt anfall på turkisk mark skulle med största säkerhet innebära osämja mellan den ryske tsaren och den turkiske sultanen. Planen fungerade också, den slog mycket väl ut för Karl XII: Gyllenkrok kapitulerade med hundrasextio man för en övermäktig rysk kår i Valakiet vid byn Czernowitz. Överste Kropatov överräckte en snusdosa i silver till sin förnäme fånge. 

Gyllenkrok och hans män var nödvändiga offer i kampen mot övermakten, så såg Karl XII på saken. Gyllenkrok fick betala ett mycket högt pris för sin trofasthet: under sin fångenskap i Ryssland blev han sinnesjuk och trots sin höga krigarlön (han hade dubbla poster), var han utfattig. Men det är tydligt att Gyllenkroks hjärta knappast förkolnade: han var en av de officerare som med rörande flit värnade om de fångna, meniga soldaterna.

Axel Gyllenkrok offrade både sitt förstånd och sin frihet för sin herre, kung Karl. Men Gyllenkrok fick sluta sina dagar som friherre på godset Svenstorp i Skåne 1730, där Kropatovs silverdosa ännu finns kvar.

Anders Wesslén

Litteratur

Hatton, R., Karl XII, Köping 1985 (den engelska versionen 1968)

Lewenhaupt, A., Karolinska krigare berättar: Adam Ludvig Lewenhaupts berättelse, Stockholm 1987

Liljegren, B., Karl XII. En biografi, Lund 2000

Livrustkammaren, Peter den store & Karl XII, Stockholm 1998

Sjöberg, N., Axel Gyllenkrooks relationer från Karl XII:s krig, Stockholm 1913

Strindberg, A., Karl XII. Engelbrekt., Uppsala 1993

Strindberg, A., Svenska öden och äventyr, Stockholm 1930

Åberg, A., Av annan mening. Karolinen Axel Gyllenkrok, Falun 1998

Åberg, A., Göransson, G., Karoliner, Höganäs 1976

Åberg, A., Karolinerna och Österlandet, Stockholm 1967