Karl XII

Intervju med idéhistorikern Andreas Hellerstedt.

Hur såg människor i Sverige på ödet vid 1700-talets början? Vad menade Karl XII när han efter slaget vid Poltava liknade Fortuna vid en kokett sköka? Var kungen fatalist? Och vilken symbolisk betydelse fick hjulet när den livländske adelsmannen Patkul avrättades på det grymmaste av sätt?

Jag har träffat idéhistorikern Andreas Hellerstedt, som skrivit doktorsavhandlingen Ödets teater. Ödesföreställningar i Sverige vid 1700-talets början (2009).

Anders Wesslén: Vad eller vem är Fortuna?

Andreas Hellerstedt: Det är en väldigt intressant fråga. Guds försyn var ett viktigare begrepp och det var oftare man talade om Guds hand eller försyn. Men från forskarens synpunkt är Fortuna kanske mer intressant, det är i alla fall mindre undersökt. Vad är Fortuna? Jag har laborerat med olika förklaringsmodeller i min forskning. Är Fortuna en metafor? Nej, det är inte bara en metafor. Jag valde att huvudsakligen se det som ett filosofiskt begrepp, samtidigt som det också kunde vara en bild, alltså en metafor i bredare mening. Fortuna kunde också vara ett namn på människans okunnighet, på det som inte går att förklara med hjälp av filosofiska resonemang.

Wesslén: Fanns det ett spelrum för slumpen i dåtidens föreställningsvärld? Är Fortuna ett uttryck för det?

Hellerstedt: Utifrån människans perspektiv fanns det ett visst spelrum, men ytterst var det ändå Gud som styrde och ställde.

Wesslén: Är inte det motsägelsefullt?

Hellerstedt: Som idéhistoriker kommer man alltid in på idéer som för oss idag verkar motsägelsefulla. Det här förhållandet kan tyckas motsägelsefullt för oss, men jag tror att de tänkte sig världen på det här sättet. Om det är motsägelsefullt i en filosofisk mening, det vill jag inte uttala mig i egenskap av idéhistoriker. Jag tycker inte att det är det viktigaste. Distinktionen mellan människans perspektiv och Guds perspektiv var ganska avgörande. Det är den distinktionen som förklarar det som för oss idag är svårt att förena.

Wesslén: Du strukturerar den här världsbilden. Guds försyn var överordnad ödet, som beskrevs som en naturlig orsakskedja. Ödet i sin tur stod över lyckan eller Fortuna. Gud ingrep inte i form av mirakel, utan verkade snarare genom naturens lagar. När jag läser din avhandling slås jag av att samtidens syn på ödet var väldigt komplicerad. Logiken i resonemangen är också påtaglig.

Hellerstedt: Ja. Man kanske tror att de var mer primitiva än vad de i själva verket var. Det är intressant det här med orsak och verkan. Det finns en idéhistoriker som heter Ian Hacking. Han har sysslat med synen på sannolikhet i vetenskapliga sammanhang. Förhållandet mellan orsak och verkan blir mer komplicerat ju längre fram i historien man går. I synnerhet under 1900-talet så talar man hellre om statistiska samband och mindre om orsaker. Vad är den exakta orsaken? Det är en fråga man som vetenskapsman inte riktigt vågar uttala sig om. Det är metodiskt och teoretiskt väldigt svårt att tala om det nuförtiden.

Wesslén: Det finns en del konkreta exempel i boken som belyser föreställningar om Guds försyn, ödet och lyckan. Bland annat tar du upp den livländske adelsmannen Johann Patkuls avrättning. Patkul motsatte sig reduktionen och förklarades landsförrädare av den gamle kungen, Karl XI. Han skall ha varit delaktig i bildandet av koalitionen mellan Ryssland och Sachsen mot Sverige. Karl XII krävde att Patkul utlämnades i samband med freden i Altranstädt. I oktober 1707 blev Patkul slagen sönder och samman och flätades in i ett hjul varefter han halshöggs. Avrättningen chockade omvärlden och Karl XII framstod som primitiv i sin hämndlystnad. Hur bör man tolka denna våldsamma händelse? Vad symboliserar egentligen hjulet?

Hellerstedt: På sätt och vis gör man Patkuls öde till ett emblem. Det är tanken med att det här hjulet används i propagandan. Lyckans hjul styrs alltid av Gud. Poängen är att visa vad Gud kunde göra med de som kommer upp sig för högt – Gud slår ner dem direkt. Det här knyts ihop till ett ödmjukhetstema. Man måste vara trogen sin kung. Patkul har överskridit sina befogenheter inom politiken. Han har överskridit sin position, trotsat hustavlans ideologi, där man skall lyda överheten. Det straffar Gud. Karl XII försökte rädda situationen rent propagandamässigt.

Wesslén: Så det är lyckans hjul som används för att slå sönder Patkul?

Hellerstedt: Ja, absolut. Den här emblematiska användningen. Och typiskt för barocken skulle jag säga att använda en sådan här slående och grotesk bild. Det blir så fruktansvärt tydligt, man blir chockad att inse sanningen. Man vill förstärka den moraliska lärdomen.

Wesslén: Att inte straffa ett brott var farligt. Om man inte gjorde det kunde man väcka Guds vrede och flertalet oskyldiga kunde drabbas. Trodde Karl XII på det här, eller var det bara klassisk propaganda?

Hellerstedt: Det är svårt att säga. I någon mening trodde han nog på det. Han verkar ha trott på rättvisan i världen. Att Gud ändå styrde världen. Den här tanken om att Gud straffar den som inte straffar ett brott, den tanken kan ha förstärkt känslan. ”Jag måste göra någonting för att det är rätt.” Man kanske skulle kunna tänka sig att det som vi beskriver som vårt samvete, det skulle Karl XII beskriva utifrån teologiska termer. Kanske, jag vet inte.

Wesslén: Universalgeniet Emmanuel Swedenborg sade att brottet var ett straff i sig självt, när man begår ett brott så straffas man i samma stund. Swedenborg skiljer sig rätt mycket från den rådande uppfattningen om brott och straff. Eller?

Hellerstedt: På ett sätt gör han väl det. Men i en mening är det en likartad tanke. Dygden är sin egen belöning, sade man, och det är ju motpolen för det Swedenborg säger. Men man straffade ju inte brottslingen, utan brottet som sådant. Jag har själv studerat avrättningar. När man avrättar en person så får han först motta nattvarden, han har fått sina synders förlåtelse när han möter döden, det är så att säga inget fel på honom. Men man måste följa lagen, brottet måste straffas.

Wesslén: Så det kanske är en missuppfattning att uppfattningarna är så väldigt olika?

Hellerstedt: Både ja och nej. Swedenborg vänder sig säkerligen mot den lagiska tolkningen av brottet, för honom var inte lagens bokstav viktig. Går man längre fram på 1700-talet så är det fler som kritiserar rätten.

Wesslén: Gud verkade genom naturens lagar, det var ingenting mystiskt med hans ingripanden. Det inträffade sällan mirakel. Det är något som du säger i din avhandling. Utveckla gärna.

Hellerstedt: Frågan om mirakel är egentligen irrelevant. Teologerna skriver i sina handböcker att det är möjligt, men ovanligt, att Gud ingriper plötsligt. I regel behöver Gud inte bryta mot naturlagarna. Om man tänker sig att Gud hela tiden är närvarande i orsakssambandet så behövs inga mirakel. Så uppfattar jag det. Frågan är inte aktuell.

Wesslén: Gud har framförhållning …

Hellerstedt: Ja. Gud styr världen och världen är perfekt, vacker och välordnad. Plötsliga infall, mirakel, var helt enkelt inte nödvändiga.

Wesslén: I fallet med slaget vid Poltava menade Karl XII att varken han själv eller fienden påverkade utgången. Vad eller vem avgjorde det ödesdigra slaget?

Hellerstedt: Det som hände – nederlaget – var en tillfällighet, det var det han sade. Han talar om både Gud och ödet i det här sammanhanget, men det var omständigheter (som människan inte kunde förutse eller kontrollera) som gjorde att den svenska armén förlorade slaget. Men det var ju självklart att Gud någonstans låg bakom. De här religiösa föreställningarna, som kan verka mystiska för oss idag, är en del i ett genomtänkt filosofiskt system. För mig har det varit viktigt att avdramatisera de här religiösa resonemangen. Vi kanske reagerar på kungens sätt att se på motgångarna, men det här var inte ovanligt, det var en del av det allmänna tankesättet.

Wesslén: Karl XII ger den här synen på slaget i ett brev som han skriver efter att ha lämnat huvudarmén. Han skickar brevet från den turkiska gränsen. Kungen vet fortfarande inte om att generalen Lewenhaupt och hela armén kapitulerat den 1 juli. När kungen nås av nyheten om kapitulationen skyller han allt på Lewenhaupt. Kapitulationen – till skillnad från slaget – beror inte på oförutsedda omständigheter, utan helt och hållet på generalen och hans galenskap. Slaget avgörs av Gud, men kapitulationen är en människas verk. Hur kommer det sig? Hade fältslag en särställning?

Hellerstedt: Absolut. Och det är något som jag också ser i den teoretiska litteraturen. Man talar om fortuna belli, alltså om krigslyckan – krigets fortuna – sedan talar man också om alea belli – krigets tärningsspel. Man såg på slagen som väldigt riskfyllda, det var svårt att förutsäga utgången. Det var den allmänna synen på kriget, något jag för övrigt skall fortsätta forska om. Slaget är en särskild skådeplats just för Fru Fortuna. Men man skall också komma ihåg att Karl XII, befälen och ämbetsmännen alla har en uppfattning där viljan har en stark ställning. Det finns en möjlighet att agera, människan är fri att agera. Å ena sidan finns människans handlande, å den andra så finns det omständigheter, som kan vara försvårande.

Wesslén: Kriget framställdes som Guds straff för svenskarnas synder. Det var folkets fel att det blev krig, inte kungens. Det här var budskapet i stormaktens Sverige. Kungen skulle rädda situationen och framstod som en martyr. När Karl XII blev ihjälskjuten så hyllades han ändå som en stor kung. Förklara!

Hellerstedt: Om man känner till bakgrunden så är det inte så väldigt förvånande, detta med martyrrollen. Det finns en tydlig föregångare i Gustav II Adolf, där man har ”Svea Göta Pelikan”, som är en hyllningsdikt, som handlar om att Gustav II Adolf offrar sitt liv för fäderneslandet. Pelikanen är ett emblem för Jesu offerdöd för människan. Att leva i Kristi efterföljd var ju något som var självklart för samtidens människor. Att Karl XII inte direkt säger att han är en ny kristusgestalt, det är ju självklart, det skulle strida mot all ödmjukhet.

Wesslén: Du använder dig av ett delvis välkänt material. Men du ser på dessa kända källor på ett annat, nytt sätt. Du skriver i inledningen av boken att du letar efter andra saker i dessa texter, saker som tidigare förbisetts av forskningen.

Hellerstedt: Min handledare, Erland Sellberg, är en traditionell idéhistoriker. En klassisk metod för en idéhistoriker var tidigare att sätta sig ner med äldre dissertationer och se vad du kan hitta på. Det här är ett gammaldags sätt att jobba på och lite tråkigt, det blir universitetshistoria av det hela. Så jag valde att göra lite annorlunda. Jag hade tidigare sett dessa begrepp och den här teologiska och filosofiska terminologin i likpredikningar. Jag hittade dem också i de här karolinska dagböckerna och i brev. Breven var roligast att arbeta med. Att försynen nämns i dagböcker är givet, men att karolinen Joachim Lyth efter Poltava skriver att ”vår lyckliga periodus är omlupen”, det är desto mer intressant och överraskande. Lyth såg alltså tillvaron som ett cykliskt förlopp. Nu hade han visserligen studerat på gymnasium, och läste där de klassiska författarna, och det faktumet att han förde en dagbok visar att han var lite speciell, men det är ändå anmärkningsvärt. Föreställningarna om historiska perioder kanske inte alla var bekanta med, men Fortuna som en bild, eller som lyckan personifierad, var välkänd och utbredd.

Wesslén: Det är kanske som med vetenskapen idag. Alla kanske inte känner till teoriernas bakgrund, men man talar ändå utifrån dessa teorier, är bekanta med dem och tror på dem.

Hellerstedt: Ja, exakt. Och Fru Fortuna som person förekommer i olika typer av visor, skillingtryck och enkla texter. Så ”vanligt folk” kom säkert i kontakt med de här föreställningarna, det kan man räkna med. Vissa grundläggande bitar finns hos de flesta svenskar i början av 1700-talet. Men det är svårt att säga något säkert.

Wesslén: En regent som levde i en tid av fred och välstånd fick inte tillfälle att visa upp sina dygder på samma sätt som Karl XII. Våra dygder prövas i motgång, hette det.

Hellerstedt: Just det temat förekommer lite överallt. Fru Fortuna kommer här med sina elaka omvälvningar och förändringar i historien, men ger oss en möjlighet att visa vad vi går för. Den uppfattningen är välrepresenterad i källmaterialet.

Wesslén: Livet framställdes som en bedrövelse, det skriver du också.

Hellerstedt: Ja, och motgången var ett tillfälle för människan att visa vilka dygder man besatte. Och det gällde både det religiösa och det världsliga livet, både förhållandet till Gud och till sina medmänniskor.

Wesslén: Skalden Olof von Dahlin (1708-1763) skrev att en dygdig hjälte lyser som bäst i olycksfärg, att hans nöd ur faran hjälper, att han stiger när han stjälper. Det är Karl XII som Dahlin har i åtanke. Är det samma tongångar?

Hellerstedt: Ja, absolut. Och det här med Fortuna är också ett försvar som man använder när det går riktigt illa. Man säger: ”Ja, omständigheterna ser ut så här, vi kunde inte göra mer än vad vi gjort, men vi visade i alla fall vår värdighet.” Man uppvisar ett stoiskt jämnmod eller Luthersk frimodighet trots alla motgångar.

Wesslén: En känd bild för det slutgiltiga och storslagna nederlaget är ju Gustaf Cederströms berömda tavla Karl XII:s likfärd. Den säger: nu är nederlaget fullbordat, kungen är död, skjuten i huvudet.

Hellerstedt: Ja. Jag gick igenom ett tal om Fortuna (som visserligen inte finns med i avhandlingen eftersom det ligger utanför perioden) som professorn i Åbo Michael Wexionius höll i mitten av 1600-talet. Talet handlade om lyckans hjul. Då tar han upp Gustav II Adolf och om hur hans liv var fullkomligt, eftersom han fick möjligheten att dö när han offrade sig för sitt fädernesland. Bisarrt för oss, men ett vanligt tema då.

Wesslén: Ganska otäckt egentligen.

Hellerstedt: Ja, det går att använda på ganska otrevliga sätt.

Wesslén: Pesten och alla sjukdomar beskrivs också som Guds straff. Likställer man sjukdomar, pest, missväxt och andra svårigheter med krig? Eller har kriget en särställning?

Hellerstedt: Krig har med den fria viljan att göra. På grund av att man missbrukat den fria viljan så blir det krig. Kain och Abel brukar tas upp som exempel på det första mordet, och man upprepar brottet när krig uppstår. Sjukdomar och missväxt är straff för våra synder i största allmänhet, medan kriget beror på vår egen fria vilja.

Wesslén: Den här världsuppfattningen erbjuder en slags lösning på teodicéproblemet. Du skriver att begreppen öde, försyn och lycka fungerar som oundgängliga filosofiska verktyg i hanteringen av teodicéproblemet. Det är samtidens sätt att angripa detta stora teologiska problem.

Hellerstedt: Ja. Man förklarade ondskan i världen med att det som ser ut att vara ont i själva verket inte är ont, utan gott. Helheten är god, fulländad. Det är vad den tyske filosofen Leibniz säger i alla fall.

Wesslén: Och Karl XII:s död förklaras i termer av Guds försyn. Betyder det att det svenska folket ogillade Karl XII och önskade livet ur honom? Eller kunde Guds försyn också vara något ont, åtminstone på kort sikt?

Hellerstedt: Ja, som senare kunde leda till något bra. Det var en del i Guds större plan.

Wesslén: Karl XII var livrädd för att framstå som feg. Det var ett tabu. Karl XII sade själv inför kalabaliken i Bender att han hellre kallades galen än feg. Och feghet ansågs till och med vara förenat med livsfara, står det i boken.

Hellerstedt: Ja, för om man är feg då kommer lyckan att svika en. Det här citatet som du tar upp – om att döden följer den som är fegast – kommer just från Curtius biografi över Alexander den store, som var Karl XII:s förebild. Där finns uppfattningen att Alexander genom sin oräddhet gör sig oberoende av Fortuna.

Wesslén: I Turkiet och under ett samtal med Axel von Löwen säger Karl XII följande:

”Lyckan gör en inte stor, lika litet som att olyckan kan ta bort de storas dygd. Fortuna är en kokett sköka som flaxar omkring och inte kan ge den sanna äran, lika litet som en otrogen hustru kan ödelägga sin mans rykte. Falska föreställningar hos folk som tar det falska för sant har ingen verkan på en solid och rättfärdig mans esprit. Han är tillräcklig säker i sig själv och lägger lika liten vikt vid okunniga människors mening som månen går sin gång trots hundgläfs.”

Hur ska man tolka detta?

Hellerstedt: Man kan tolka det så här: En kristen försöker hålla sin tro stadig oavsett vad som händer i världen. Oavsett vilken olycka som drabbar mig så skall jag fortsätta vara oförtruten i min tro på Gud. Och rent filosofiskt så handlar det om att hålla sin själ lugn – trots allt. Det här med månen är också intressant. Allt under månen är förgängligt, vi har ingen kontroll på vad som sker i livet på jorden. Men ovanför oss i himlen så finns en evig lycka, hos Gud.

Wesslén: Men är det inte ett tecken på storhetsvansinne?

Hellerstedt: Nej, det tror jag inte. Det är ett stoiskt ideal han strävar mot. Men det finns en kritik mot stoicismen. Stoikerna ansågs vara högmodiga, de höjde sig över livet i någon mening. De trodde ju på förnuftets förmåga att styra människan. Det finns en konflikt där med en Lutheransk syn på människan som ofullkomlig. kanske kunde det väcka uppseende att Karl XII hela tiden ansåg sig kunna ta allt med sådant jämnmod och menade sig ha sådan självkontroll.

Wesslén: Karl XII:s orubbliga tro på Guds försyn, på att krigslyckan förr eller senare skulle vända till svenskarnas fördel, har beskrivits som en järnhård fatalism. Var kungen fatalist? Skulle du använda det ordet?

Hellerstedt: Nej, absolut inte. Ingen skulle ha kallat honom fatalist då, i början av 1700-talet. Det hade varit en allvarlig anklagelse, en fatalist förnekar människans fria vilja, och den fria viljan är en grunddogm som alla kristna lärde sig och för honom var självklar. Men han hade det stoiska idealet, som ju gick att förena med det kristna. Jag tycker också att han själv betonar viljans roll. Man måste tvinga fram lyckan, man var tvungen att agera för att vinna den. En del menade att Karl XII var Sveriges förste Leibnizian, men det är fel. Snarare var han påverkad av Descartes. Genom att dela upp själen och kroppen så tydligt, som Descartes gjorde, så finns det ett utrymme där för att väldigt starkt betona viljans frihet och betydelse.

Wesslén: Avslutningsvis: Varför valde du den här tidsperioden i Sveriges historia?

Hellerstedt: Just den här tiden är otroligt intressant av det skälet att det i en mening finns en begynnande upplysningsidé. Nya tankar är på frammarsch, men sekulariseringen har ännu inte påbörjats på allvar. Du har en religiös världsåskådning som dessutom backas upp av ett avancerat filosofiskt system. Man var religiös och man ansåg sig ha väldigt goda argument för det.

Wesslén: Man förde filosofiska samtal mot bakgrund av religionen?

Hellerstedt: Ja, och det fortsätter och blir ännu tydligare under Hegel på 1800-talet. Hegel försökte rädda den kristna religionen genom filosofiska resonemang och system, som Leibniz. Sekulariseringen började på 1600-talet men var en mycket långsam process. Men det är inte bara en brytningstid, jag vill gärna se den här tiden – det tidiga 1700-talet – för sig.

Wesslén: Jag uppskattar verkligen din doktorsavhandling och struktureringen av den tidens världsbild. Språket är flytande och du har undvikit en akademisk jargong. Tack för intressant läsning och en berikande och trevlig pratstund!