Brännpunkter i artiklarna är problemen kring det polska fälttåget, det ryska fälttåget och den turkiska tiden. Huruvida Kuylenstierna har lyckats med dessa områden och problem är centralt: Ställer sig författaren på den gamla eller den nya uppfattningens sida, och fyller boken sitt syfte? Det är frågor som recensenterna själva måste besvara.

"Under de sista årtiondena har ett intensivt vetenskapligt arbete nedlagts på utforskningen af Carl XII:s tidehvarf. Det var Hjärne, som gaf uppslaget härtill; arbetet har sedan fortsatts af Stille, Hallendorff, Quennerstedt m. fl., intresset har spridt sig till vidare kretsar och tagit sig uttryck i bildandet af Karolinska förbundet. Det är nya synpunkter, som härvid ha gjort sig gällande, […]. Det är ett oerhördt vidgande af arbetsfältet, som härigenom ägt rum [---]. På grund häraf har ännu ingen af de förnämsta kännarna af denna tid vågat skrifva en sammanfattande historia om hela Carl XII:s regering utan i starkt medvetande af, att tiden därför ännu ej är kommen, nöjt sig med att arbeta på att lägga den nödvändiga grundvalen för en sådan. Kapten Kuylenstierna har däremot ej låtit afskräcka sig af uppgiftens svårighet, och följaktligen fullständigt misslyckats [A.W:s kursivering]."

Så inleder Per Sörensson sin recension i Sydsvenska Dagbladet Snällposten av den 9 december 1912. Det är fråga om en uttömmande genomgång av Kuylenstiernas verk, innehållande sidhänvisningar. Den är därtill väldigt hård: han travar "svårare fel" och missuppfattningar på varandra.

"Förf. vacklar osjälfständigt mellan den gamla och den nya uppfattningen af Karl XII och saknar egen på noggrant studium af förefintliga arbeten grundad öfvertygelse, hvarför han också ständigt gör sig skyldig till motsägelser."

Sörensson påstår att arbetet inte får tas som ett uttryck för de senaste studieresultaten; "inte ett spår" finns från dessa. Därmed underminerar han bokens huvudsyfte.

Ett exempel: Anmälaren menar att författaren i avsnittet om det Stora nordiska krigets utbrott och det polska fälttåget förbisett de nysstillkomna skrifterna Konung Augusts politik åren 1700–01 från 1901 och August den starke och Karl XII i Historisk Tidskrift från 1905, skrivna av Harald Hjärnes lärjunge Carl Hallendorff. Kuylenstierna står ensam i sin uppfattning om kungens polska politik, menar anmälaren. Denne har mer till övers för det ryska fälttåget, men även här anmärker han på författarens tvetydighet. Sörensson rasar också över rubriken "Sultanens fånge", som inleder kapitlet om den turkiska tiden. Den är högst olämplig: endast under korta perioder var kungen berövad sin frihet, menar han, vilket zoologiprofessorn och Karl XII-beundraren August Quennerstedt ska ha visat i sitt lilla häfte i ämnet från 1910.

Per Sörensson är sträng, som han själv erkänner, men han ser det som sin plikt att tydligt avskärma Kuylenstiernas text från den – som man säger – "rätta läran".

"Det vore därför i hög grad beklagligt om föreliggande arbete för vida kretsar blifva den populära framställningen af Karl XII:s historia."

Bortsett från sakfelen rörande siffror och tal är det uteslutande felen som misskrediterar kungen som Sörensson tar upp och angriper med näbb och klor. Detta är naturligtvis anmärkningsvärt; inget för Karl XII fördelaktigt rättas av recensenten!

Hade Kuylenstierna omedvetet bara gjort fel av det ena slaget? Eller var han i själva verket bara måttligt imponerad av suveränen? Nej, det förra är naturligtvis otänkbart, och på det senare kan jag svara, att Kuylenstierna såg i Karl XII "oupphinneliga ideal af mod och mannadygd", ideal som skulle kunna rycka upp svenskarna ur "missmodets jämnstrukna gråvädersstämning". Alla Kuylenstiernas lovord till hjältekonungen – de av opinions-bildande, nationalistisk och alldeles ovetenskaplig karaktär – lämnas helt därhän av recensenten. Vilka är då anledningarna till dessa egendomligheter?

Per Sörensson var vid denna tid verksam i Lund som docent i historia och periodvis tillförordnad professor i ämnet. Anmälaren ingår i det sociala nätverket – och Sörensson var den aktör som tillrättavisade uppstickaren Kuylenstierna. Kanhända agerade han instinktivt såsom en aktör eller agent, eller så fick han en order från någon högre upp i den sociala hierarkin. Sörensson såg sig hursomhelst tvingad till att rentvå krigarkungen i offentlighetens ljus; det var ett sätt att skapa förutsättningar för kommande och vetenskapliga böcker i ämnet, skrivna av tvättäkta auktoriteter (såsom Stille, helst Hjärne).

Intendent Max Schürer von Waldheims recension i Helsingborgs Dagblad är inte lika obarmhärtig i tonen, men den är helt klart fientlig.

I det tredje stycket förklarar Schürer von Waldheim att det "finnes många svårlösta problem […] kvar" när det gäller den karolinska tiden och särskilt dess sista monark, och fortsätter: "Tiden anses af vetenskapsmännen [kursiverat av förf.] ännu ej mogen för utgifvande af en definitiv slutgiltig monografi öfver Karl XII." Kort sagt: Kuylenstierna försöker göra det möjliga av det omöjliga, som en annan recensent skriver. Men det är inte bara detta fel som han gör sig skyldig till, menar anmälaren, utan han har också missat stora delar av det forskningsmaterial som redan finns färdigt och presenterat. Kanske är det en ännu allvarligare oriktighet, inte minst med tanke på bokens huvudsyfte.

Här är det på sin plats att även se till vilka typer av fel som anmärks: Vad är det egentligen som korrigeras inför tidningsläsarens ögon? (Nu bortser vi alltså från de rena sakfelen.) Det första recensenten sätter fingret och klagar på är att Kuylenstierna på sidorna 23 och 24 i sin bok fråntar Karl XII så gott som all världs- och människokännedom. Påståendet om att "konungens uppfattning af sin regeringsmakt måste medföra ödesdigra följder" är direkt felaktigt, fortsätter Schürer von Waldheim. Återigen har författaren missat det allra senaste i forskningen. Och ytterligare ett exempel:

"Att som författaren gör uti kapitlet om Karl XII:s död påstå, att ’många voro väl de, som i tysthet önskade konungens död’ är minst sagdt mycket förhastadt och säkerligen en obefogad beskyllning mot den store konungens undersåtar."

Det sistnämnda i stycket ovan är intressant: Var det verkligen en förhastad beskyllning mot "den store konungens undersåtar"? Höll medlemmarna av nätverket det för omöjligt, att Karl XII blivit mördad av en svensk soldat?

I ett brev, daterat revolutionsåret 1917, försöker professor Stille lugna intendent Schürer von Waldheim i frågan om Karl XII:s död. Man hade tidigare under sommaren öppnat kungens kista i Riddarholmskyrkan för att undersöka det genomskjutna kraniet. Brevet avslöjar något som Stille i officiella sammanhang aldrig någonsin yppade, nämligen att mordteorin för honom inte alls var otrolig. Han försäkrar dock i sitt brev att "Carl XII:s ära och storhet blifva ej mindre, äfven om han skulle ha fallit offer för en mördare." Vidare skriver han:

"Skulle det vara en svensk, som gjort det, så skulle man som svensk och landsman skämmas, men detta har ej med den historiska frågan att göra, som svensk är man för öfvrigt i dessa tider van att skämmas å nationens vägnar."

Stilles förtrolighet med adressaten tycker jag är värd att poängtera – de litade på varandra. De trodde sig också kunna lita på Kuylenstierna, åtminstone fram till 1912.

Tillbaka till Schürer von Waldheims recnsion: anmälaren tycker att Kuylenstierna är inkonsekvent, framförallt när det gäller det polska fälttåget. Han anmärker till en början på att "redogörelsen (s. 67–70) för förutsättningarna för den polska politiken skiljer sig på ett olyckligt sätt från de senaste forskningarne på detta område, hvilka bäst sammanfattas af Hjärne i hans ofvannämnda arbete".

Arméofficeren Willy Kleen publicerade också han sina åsikter om boken. Han var inte medlem av det sociala nätverket, men kände till och erkände den nya Karl XII-forskningen under Hjärne. Hans omdömen, som delvis redan citerats, tillhör därmed de mera negativa. Anmälaren säger att arbetets största fel helt enkelt är, "att det utgifvits åtminstone ett tiotal år för tidigt". Han berättar om det "intensiva" arbetet som nedlagts för att framställa den karolinska tiden i dess rätta ljus. Karl XII var ingen Don Quijote, hävdar Kleen, utan en av Europas genom tiderna bästa fältherrar. Den nya bilden är alltså inte färdig, betonar han vidare, och Kuylenstierna har inte uppfyllt ändamålet med att ge en fullständig bild av Peter den stores motståndare.

Kleen blir den förste som också angriper författarensbild av det ryska fälttåget: denne strider mot Stille i uppfattningen om Poltavaslaget. Det framgår, menar anmälaren något otydligt, av ett citat som Kuylenstierna hämtat från Shakespeare: "Ej felet, Brutus, bor hos våra stjärnor, men hos oss självfa, om vi dukar under."

Boken är full av felaktigheter och misstag, får läsaren veta, och författaren är i mycket av den gamla uppfattningen, eller som Kleen kallar den: 1800-talets uppfattning. Intressant är ett stycke i slutet av recensionen: Kleen är den ende som helt frikopplar Kuylenstierna från den Nya skolan, ett tecken om något på att Kuylenstierna inte längre är en agent (eller att han aldrig varit en!). Det är en grov anklagelse, som Kuylenstierna säkert opponerade sig emot. Så här skriver nämligen anmälaren: "Att framställa denna nya bild tillkommer också i främsta rummet den nya forskningens män [A.W:s kursivering]."

Anmälningen av boken Karl XII. Hans öden och personlighet i Historisk Tidskrift, årgång 1913, bryter inte mot motsvarigheterna i dagspressen; skillnaden mellan dagspress och facktidskrift var i början på 1900-talet knappt märkbar vad gäller anmälningar, ett förhållande som ju inte råder idag.

"Författaren går ej så långt, att han fullkomligt fördömer Karl XII:s polska politik, men ej häller följer han Hjärnes försök att se läget från synpunkter, som troligen voro konungens egna, utan vill en intaga en något förmedlande ståndpunkt."

Anmälaren, signaturen E.N., särar härmed på Kuylenstiernas uppfattning av det polska fälttåget och den Nya skolans motsvarighet. Det gäller också författarens resonemang kring kungens östeuropeiska politik i övrigt:

"Författaren har ej riktigt bilden för, hur Karl XII – som Stille framhållit – i sin östeuropeiska politik fullföljde samma syfte som Karl X Gustaf."

Snarare, menar anmälaren, tillhör Kuylenstierna den Gamla skolan på detta område. Men författaren gör ändå det mesta "rätt" när han redogör för händelserna under det ryska fälttåget; här har han ställt sig på Arthur Stilles sida, men det saknas både analys och problemställningar.

I denna recension blir det bombastiska och nationalistiska språket i boken kritiserat: "dylika utgjutelser lämpar sig för festtal; i en vetenskaplig framställning sakna de allt berättigande." Slutomdömet förtjänar att citeras då det inte bara är kännetecknande för just denna anmälning, utan för samtliga som ovan redovisats:

"Kuylenstiernas arbete vittnar om en varm beundran för Karl XII liksom ett lifligt intresse för den karolinska epoken, och såsom populär framställning torde det kunna vara ägnadt att sprida intresse för denna tid. För den historiska vetenskapen åter betyder arbetet näppeligen någon vinst, då författaren ej gjort någon själfständig insats i forskningen eller ens på grund af sitt hopplösa försök att hopjämka sins emellan oförenliga åskådningar mäktat lämna en öfversikt, som motsvarar vetenskapens nuvarande uppfattning."

Slutligen vill jag redovisa och kommentera ett par recensioner som båda är berömmande i sina utlåtanden; den negativa och hårdföra kritiken var följaktligen inte allmängiltig. Först ut är en artikel från Göteborg. (Jag har sett till sammanlagt tre tidningar från staden ifråga, men väljer att här presentera den mest ingående.) Undertiteln är något missvisande, anser anmälaren, "i det skildringen av hans [Karl XII:s] öden upptar en mycket ringa del av arbetet medan huvudvikten lagts på en undersökning af hans personlighet och fältherreegenskaper". Men det är ett litet fel, och det är inte heller mer än naturligt, att denna del fängslat "officern-författaren".

"Den ytliga och orättfärdiga dom öfver Karl XII:s person och förmåga som fällts af tidigare forskare har ju genom Hjärnes, Quennerstedts och Stilles undersökningar börjat kullstörtas, och i dessas spår följer nu en hel skara ifvriga forskare, bland dem förf. till föreliggande bok."

Recensenten inbegriper med andra ord Kuylenstierna i den Nya skolans forskning, och här bör man höja ett poängterande finger: det är nämligen viktigt att inte bara erkännas av aktörerna inom ett fält utan också av de som står utanför. Båda gruppers erkännande krävs för att de kapitalformer som en aktör innehar skall ha ett värde.

Kuylenstierna har mest använt sig av den redan tryckta litteraturen, "men denna har han istället begagnat sig af med dess större flit". Fortsättningsvis sägs det att "om också försvarsagitatorn emellanåt omedvetet väl skarpt lyser fram, är det dock tydligt att förf. ärligt sträfvat att rättfärdigt fördela ljus och skugga öfver den gestalt som är föremål för skildringen".

Analyser har tidigare anmälts som frånvarande, men i denna göteborgska artikel prisas Kuylenstiernas genomträngande blick: "en god del" av boken ägnas en "grundlig analys" av konungen och dennes förmågor.

"Särdeles fängslande är förf:s framställning af Karls personlighet." Enligt Å-n. tillbakavisar Kuylenstierna bilden av kungen som skygg, kallsinnig och snuskig (i betydelsen oren, smutsig). Anmälaren håller också Kuylenstiernas påstående om Karls bristande människokännedom för sant. Ur den svagheten jämte beständigheten i allt kungen företog sig söker Kuylenstierna "på ett förtjänstfullt sätt förklara [kungens] slutliga motgångar". Men alla puerila fraser, de kunde "utan afsaknad" vara borta.

Slutomdömet är mycket positivt:

"Arbetet som är prydt med ett stort antal porträtt och andra bilder är emellertid som sammanfattning af en del af Karl XII:s forskningen hittillsvarande resultat af ganska mycket intresse."

Ett anmärkningsvärt omdöme med tanke på vad som tidigare hävdats! Å-n. menar att Kuylenstierna lyckats med sin uppgift, att på ett fullständigt sätt sammanfatta den senaste forskningens resultat. Men Å-n. visste ännu inte vad Sörensson och hans vänner hade att säga om saken. Ändrade recensenten uppfattning senare under december månad? Det förblir nog en obesvarad fråga.

"Då Heidenstam tog itu med Karl XII-problemet framgick därur ett epos snarare över ’Karolinerna’ och det folk, varur de vuxit fram, än direkt över konungen själv. Det är ej utan, att kapten Kuylenstiernas bok i viss mån en gensaga däremot."

På detta sätt beskrivs boken i Aftonbladet den 9 december 1912, en recension som också kortfattat berömmer Kuylenstiernas samtidiga och skönlitterära verk Jan Lilje. Det förstnämnda arbetets syfte är att ge en möjligast sann bild av gestalten, som blivit föremål för författarens intresse. Det är ingen "panegyrik" (lovprisning) det handlar om, menar recensenten som gömmer sig bakom signaturen "PMG.".

"Författaren gör visserligen ingen hemlighet af den varma sympati han ägnar ’karolinernas kung’, men han söker redbart att låta af honom verifierade källor tala sitt eget språk. Och många av dessa sålunda framsagda och åberopade källor återges här för första gången i tryck, vilket naturligtvis ger ökat värde åt arbetet."

Anmälaren påstår alltså att Kuylenstierna är objektiv och noggrann med källorna, att han med andra ord är en riktig vetenskapsman. Författaren lyckas också i stort att göra kungen mänskligare: Kuylenstierna har tagit bort många "skymmande spindelväv". Då författaren följt sin hjälte till Fredrikshald, "är det ej mycket kvar av den dystre, fatalistiske, folkskygge egoisten, som man känner från tidigare svartmålningar". Lika lite framställs kungen som en "halvt overklig heros".

Kuylenstiernas bok hjälper läsaren att förstå Karl XII, menar recensenten ifråga, och förstå varför det fanns de som älskade honom medan han var i livet, "i med- och motgång". Arbetet torde söka sig till en hel del svenska hem lagom till jul, spekulerar PMG., ty "än till sagan lyssna det gamla sagoland".

Undertexten i det sista, avslutande stycket är så långt ifrån slutomdömena i de övriga huvudstadstidningarna man kan komma: anmälaren säger att arbetet har en vetenskaplig prägel och att det på samma gång har en lättläst och ypperlig stil.

Oswald Kuylenstiernas Karl XII. Hans öden och personlighet blev uppmärksammad i Sveriges största dagstidningar och dessutom i någon facktidskrift. Kuylenstierna fick utstå en massiv kritik: med några undantag förkastades boken. Till undantagen hör Aftonbladet och tre Göteborgstidningar, varav en har presenterats. "Särdeles fängslande är framställning af Karl XII:s personlighet", skriver i Göteborgs Handelsblad, och Göteborgs Aftonblad framhåller att "författaren gått igenom ett väldigt material med största omsorg och resultatet är också utmärkt godt såväl i fråga om text som bild".

Kuylenstierna hade alltså sina sympatisörer i dagspressen, men dessa är inte hans vanliga vänner, utan han tilltalar tvärtom de som inte tillhör den nya forskningen, de som måttligt insatta i de nya frågorna och problemen kring Karl XII. Detta är anmärkningsvärt om något. Men var inte det också kaptenens vilja, att tilltala de som ännu inte var övervunna? Som vi kommer att få se i nästa kapitel tas Kuylenstierna i försvar av Harald Hjärne, som just påpekar, att boken "i viss mån är egnad att bibehålla intresset för Karl XII". Av samma anledning prisar den konservativa tidningen Nya Dagligt Allehanda Kuylenstierna: tidningen valde till och med att publicera hela kapitel ur boken, och sade att arbetet är "högeligen intressant", särskilt då "Karl XII är mannen för dagen inom svenska folket" och att det förtjänar många läsare.

Men varför bryter exempelvis den göteborgska kritiken mot den som Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet ger uttryck för? En av anledningarna härtill är att de mest negativa omdömena skrevs av representanter för den Nya skolan i Karl XII-forskningen – en skola som lärde ut att krigarkungen lämnade livet i det närmaste fri från fel. Dessa representanter fanns i Stockholm, Lund och Uppsala, men i Göteborg företrädde ingen med kraft Hjärnes och Stilles trosatser.

Arthur Stille skickade våren 1911 ett par brev till Harald Hjärne, i vilka han redogör för tryckningen av Karolinska förbundets första årsbok. Stille var mer eller mindre årsbokens skriftställare, alla artiklar genomlästes av honom innan de gick vidare till trycket; det framgår av breven, om inte annat.

Bland de aktuella texterna ingår en som är skriven av Oswald Kuylenstierna och som heter "Karl XII:s personlighet och den nyare forskningen". Den godkändes alltså av "redaktör" Stille. Detta är mycket märkligt: texten ifråga utgör nämligen stommen i det som senare kom att bli Kuylenstiernas Karl XII-biografi. När väl biografin kom ut blev artikeln avskriven som "föga lyckad". Enligt Stille var Kuylenstiernas uppfattning om Karl XII-problemen acceptabel så länge den inte blev vidare spridd. Men så hamnade kaptenens "skeva" uppfattning i allmänhetens händer i form av en bok, och det blev genast annat ljud i skällan:

"Bäste broder! Mycket tack för öfversändandet idag av recension öfver Kuylenstiernas bok. Ehuru du är mildare i gommen [?] än Sörensson var i Sydsvenska Dagbladet kommer du ju dock till i hufvudsak samma resultat. Man kan ju ej annat än djupt beklaga, att denna olyckliga bok öfverhuvud utkommit, då en del mera okonstladt folk kan få den föreställningen, att Kuylenstiernas framställning skulle vara en exponent af den allvarliga, moderna forskningen i ämnet."

Orden är undertecknade Lundaprofessorn Arthur Stille juldagen 1912. Brevet, i vilket de ingår, hamnade till slut i Helsingborg och hos Max Schürer von Waldheim. Det berör Kuylenstiernas bok – ja, det är tydligt att Stille rörts upp ordenligt över den. Han är glad över att så många ingående recensioner gjorts. Brevförfattaren avslöjar att han någon gång under sommaren skrivit till Stockholm och till den "olycklige Kuylenstierna", och berättat att han inte ansett tiden vara mogen för en ny Karl XII-biografi. Det var och är hans övervägda uppfattning, skriver han till Schürer von Waldheim, som alltså i sin recension anmanat "i första hand Hjärne", men sekundärt även Stille, "att skrifva en bok om Carl XII:s lif." (Notera att detta sades inte rent ut i recensionen i Helsingborgs Dagblad, men Stille kunde verkligen läsa undertexten.) Alltså: två militärer – Kuylenstierna och Schürer von Waldheim – ville så fort som möjligt se en monografi över konungen, med politiska förtecken! Detta visar inte minst hur pass viktig Karl den tolfte var i samhällsdebatten och i försvarsfrågan.

"Fools rush in where angels fear to tread" är ett ordspråk Stille använder på Kuylenstiernas bekostnad. Vidare tillägger han:

"För en person med så snillrik intuition som Hjärne är det måhända möjligt att göra en bra bok, men för oss andra som stå vida under den nivån, förefaller det mig som om det vore bäst att taga sig till vara, och det förefaller mig och, som om det vore i viss mån betänkande, att Hjärne själf gjort halt på vägen."

I samma brev framgår det att Arthur Stille från Stockholm hört, "att Kuylenstierna fått reda på Sörenssons anmälan […]". Hur Kuylenstierna tagit kritiken framgår inte av brevet.

"Det vore önskligt, att din [Schürer von Waldheims] anmälan i Helsingborgs Dagblad äfven blefve mera spridd i Stockholm än hvad tidningens egen, närmaste läsekrets kan bringa", skriver Stille. Sedan lägger han till att det inte vore så dumt om Schürer von Waldheim sände upp ett exemplar av sin recension till Carl Bennedich. (Bennedich är mest känd för sitt häpnadsväckande försök att störta liberalerna: på hans och Sven Hedins inrådan antog Gustaf V rollen som den nye Karl XII. Men ingen blev säkert övertygad. Den kris som orsakades av kung Gustafs tal slutade för övrigt i Staaf-regeringens sorti. Karl XII hade vunnit ännu ett slag, men inte kriget som sådant – ett förhållande som ju otvivelaktigt är "dundergudens" signum.)

Samtidigt bytte Schürer von Waldheim brev även med sin gamle lärare i Uppsala, Harald Hjärne, brev med liknande innehåll: Hjärne fick annandag jul 1912 post från Max Schürer von Waldheim: "Härmed tillåter jag mig att till min gamle vördade lärare öfversända en recension, som jag häromdagen skref i Hälsingborgs Dagblad om kapten Kuylenstiernas Karl XII". Schürer von Waldheim omnämner sin recension och önskar "att professorn såge och tänkte på den i slutet af recensionen intagna uppmaningen, eller rättare sagdt, det där nödropet". Han fortsätter:

"Ända till dess att vi får en vetenskaplig och dock populär framställning af Karl XII och hans tid, ända till dess kommer, det är säkert, hela svenska folkets, massans uppskattning af Karl XII vara alldeles snedvriden."

I första hand vill Schürer von Waldheim att Hjärne skriver en riktig bok om Karl XII. Han medger att "hela perioder i Karls historia ännu är mycket litet kända", men att han detta till trots anser att vetenskapen åtminstone borde säga så mycket som den redan vet. Alltså: enligt Schürer von Waldheim är det inte för tidigt att skriva en heltäckande bok om Karl XII, i alla fall inte nu när Kuylenstierna redan trätt över gränsen. Han säger i brev några veckor senare "att det vore en ovärderlig nytta för hela den nationella andan i landet och särskilt för armén, om Herr professorn skrefve något om Karl XII. Jag tror, att de gamla ärorika minnena är […] det enda, som i vår besynnerliga […] tid kan hålla fosterlandskänslan något sånär uppe".

Hjärne tar delvis Kuylenstierna i försvar, av breven att döma, vilket inte är så konstigt, då de två emellanåt växlade gåvor – oftast handlade det om politisk litteratur. Han menar att boken i viss mån var ägnad åt att bibehålla intresset för Karl XII och hans tid.

Men Schürer von Waldheim poängterar i sitt brev av den 19 januari 1913 "att författaren [Kuylenstierna] uppträder med så stora anspråk att här framlägga resultaten av historieforskningen". Han skriver vidare, att det är farligt och att de flesta kommer att tro på författarens auktoritet. Felen har ju förvisso uppvisats i flera recensioner, "men hur många läsa recensioner!". "Det är en stor olycka", betonar han.

"Så mycket värre är denna fara, som den oriktiga uppfattningen tyvärr äfven smyger sig in till den i skolorna begagnade historiska handböckerna."

Schürer von Waldheim belyser sedan ett mer allmängiltigt problem: läroböckerna i historia. Dessa borde skrivas av specialister, poängterar han – kort sagt: all historisk litteratur borde ha en vetenskaplig förankring. Åtminstone borde läroböckerna "af en för ändamålet tillsatt och sakkunnig kommitté" granskas "innan de finge i skolorna användas". Slutligen understryker han att en bok om Karl XII av Hjärne skulle, "nu mer än något annat, som man säger, rädda situationen", som delvis Kuylenstierna skapat.

Dessförinnan – den 30 november (!) 1912 – hade Oswald Kuylenstierna skickat sin bok och följande meddelande till Harald Hjärne:

"Med dagens post afsänder jag som korsband ett exemplar af min i dagarna utkomna bok om ’Karl XII, hans öden och personlighet’. Till Eder, Herr professor, som först inriktade den svenska samtidens intresse på studiet av Karl XII, ber jag att genom öfversändandet af mitt lilla populärt hållna arbete få gifva ett uttryck af min vördnad och tacksamhet. Om Herr professorn finner boken motsvara sitt ändamål skulle jag vara synnerligen tacksam för ett omnämnande af densamma, exempelvis i en Uppsala-tidning. Intet skulle vara mig kärare än att emotse ett ord af gillande från den svenska Karl XII-forskningens främste man.

Herr professorns vördsamt tillgifne Oswald Kuylenstierna."

Kuylenstiena hoppades att relationen till Hjärne, att hans sociala kapital, som han under lång tid skapat genom sitt engagemang i Karolinska förbundets verksamhet, skulle förmå "herr professorn" att skriva något ord av gillande i en Uppsala-tidning. Men än en gång missbedömde Kuylenstierna sin betydelse och status inom nätverket: Hjärne skrev ingen recension av boken, efter vad jag har erfarit. Kuylenstierna kunde trösta sig med att Hjärne åtminstone inte skrev något ord av ogillande, varken officiellt eller inofficiellt.

Kapten Oswald Kuylenstierna skriver på en biografi om Karl XII. Detta har han låtit sina vänner i Karolinska förbundet veta. Kuylenstierna skriver bland annat till mentorn i Uppsala, professor Harald Hjärne, och ber honom att omnämna boken "i någon Uppsala-tidning", och det gärna i positiva ordalag. Han får dock snart ett brev från Lund och från Hjärnes dubroder – professor Arthur Stille –, som uppmanar honom att inte gå händelserna i förväg: tiden är inte mogen för ett heltäckande arbete om hjältekonungen. Detta till trots vänder sig Kuylenstierna till ett välkänt bokförlag. Kort efter lanseringen av Karl XII. Hans öden och personlighet sågas den totalt av Stilles lärjunge Per Sörensson i Sydsvenska Dagbladet.

Samtidigt får intendenten Max Schürer von Waldheim en recension publicerad i Helsingborgs Dagblad – den är mycket kritisk – varefter han skriver till både Stille och Hjärne. Han uppmanar framförallt den senare att skriva om Karl XII, detta eftersom Kuylenstiernas verk är till stor skada, särskilt för arméns intressen.

Dryga decenniet senare ges det kritiserade verket ut igen, i en delvis reviderad upplaga, men mycket lite av det som kritiserats har ändrats. Hjärne och Stille är vid denna tid döda, och det Första världskriget har slutat med en tysk katastrof. Skadan är redan skedd.

Kapten Oswald Kuylenstiernas fel kan delas in i tre kategorier: en vetenskaplig, en ideologisk och en social.

För det första redovisar Oswald Kuylenstierna i sin bok knappast den Nya skolans forskningsresultat, detta har åtskilliga recensioner och brev uppvisat. Dessutom är boken inte vetenskaplig, varken i sin ton eller sitt format: Karl XII. Hans öden och personlighet är populärt skriven, summarisk och motsägelsefull, och den saknar därtill notapparat. Harald Hjärne och hans lärjungar och kollegor var vetenskapsmän, inga prosaister, medan Kuylenstierna, som skrev såväl dikter som romaner, saknade verklig talang för arkivstudier, av allt att döma. Att en "festtalare" sade sig företräda den nya Karl XII-forskningen var otänkbart.

För det andra kom arbetet vid fel tillfälle, eller snarare: alldeles för tidigt. Tiden var inte mogen för en ny och heltäckande Karl XII-bok. Kuylenstierna skadade kort sagt den Nya skolans satta profil. Man uppvärderade Karl XII genom källmaterialet, genom vetenskapen, ty det skulle inte gå att ifrågasätta Karl XII som politiker och fältherre. En populär, skönlitterär och oblygt opinionsbildande bok späckad av faktafel och motsägelser riskerade att helt spoliera den nya forskningens trovärdighet och dess politiska ambitioner.

För det tredje tog Kuylenstierna på sig en uppgift som förmodligen var menad för någon annan. Han ignorerade till och med Arthur Stilles varningsord. Stille var ju något av en inofficiell redaktör för Karolinska förbundets årsbok vid denna tid och den som stod närmast Hjärne vad gäller auktoritet; tillsammans bildade de fältets elit. En heltäckande bok om Karl XII kunde i nuläget bara författas av en forskare med tillräcklig intuition, i första hand Hjärne, men sekundärt även Stille. Kuylenstierna gick händelserna i förväg, beskrev sina vänners forskningsresultat på ett, enligt dem, felaktigt sätt och bröt på så vis mot den Nya skolans principer. Den vetenskapliga bilden av kungen blev, genom Kuylenstierna, en karikatyr: kaptenen beskrev och representerade en vetenskap på ett ovetenskapligt sätt. Karl XII var en lysande strateg, en fältherre av Guds nåde, den västerländska kulturens förkämpe, menade den Nya skolan, inte en romantisk hjälte allena, som blott fäktades mot väderkvarnar.

I början av 1900-talet etablerades en ny och positiv bild av den svenske kungen Karl XII. Det fanns politiska motiv bakom omvärderingen: syftet var att återinföra den senkarolinska tidens samhälle, och den då giltiga relationen mellan kung, folk och krigsmakt.

Den nya uppfattningen kom snart att helt dominera lärosätena i Uppsala, Stockholm och Lund. Karl XII-forskningens främste man var vid denna tid Uppsalaprofessorn Harald Hjärne. Tillsammans med Arthur Stille, professor i Lund, utgjorde han sitt fälts elit, och kring de båda professorerna spanns tidigt ett nätverk av lärjungar och likasinnade. Dessa lärjungar vann framgångar och blev betydande män inom sina respektive fack. Det som höll dem samman var den positiva och, som man sade, vetenskapliga synen på Karl XII. Det var den "historiska sanningen" som vägde tyngst i alla lägen: vetenskaplig korrekthet och idealism var deras gudar. Deras forskning skulle överglänsa och utradera alla tidigare skuggbilder av karolinernas hövding.

Det rådde en oerhörd trofasthet inom nätverket, som framgår av de brev som utbyttes mellan dess aktörer: de talar fritt om allvarliga ämnen såsom Karl XII:s död och om en eventuell svensk anslutning till Tyskland. Det fanns även ett ramverk att förhålla sig till, den rätta läran om hjältekonungen, det vill säga: att Karl XII förvisso inte var någon tänkare, men att han hade rättsinne och dessutom var hela Europas förkämpe mot främmande kulturer, såsom den turkiska och den moskovitiska. Hjälten var också en fältherre av Guds nåde, och en duglig statsman. Var och en skulle veta sin plats i den sociala hierarkin; högst i rang var givetvis Hjärne, sedan kom hans dubroder i Lund – Stille.

Lagom till jul år 1912 gav kaptenen Oswald Kuylenstierna ut sitt verk Karl XII. Hans öden och personlighet. Kuylenstierna var en av Hjärnes förtrogna – de båda växlade till exempel politisk litteratur med varandra. Han hade dessutom skrivit flera artiklar i Karolinska förbundets årsbok, som alla godkänts av Arthur Stille, som var en slags redaktör. Kuylenstierna önskade eller väntade sig lovord från Hjärne – det uttrycker han i ett brev i samband med lanseringen av boken – men fick det inte. Anledningen var att han plötsligt upphört att vara en agent: han befrämjade helt enkelt inte det gemensamma fältets villkor. Följderna blev dramatiska: en skur av negativa recensioner tillbakavisade Kuylenstiernas gjorda påståenden och avfärdade i stort och smått hela hans verk om kungen. Bara i tidningar och städer, dit kontaktnätet inte spridit sig, var omdömena positiva. Han blev också baktalad i hemlighet: i brev kallar Stille honom "fool" och "den olycklige Kuylenstierna". Vad hade han då i praktiken gjort galet?

För det första överensstämde inte Oswald Kuylenstiernas syn på Karl XII helt och hållet med Stilles och Hjärnes, och hans bok är, enligt majoriteten av anmälningarna, därtill späckad med missvisande fakta. Den kom också i ett alldeles för tidigt läge – ja, årtionden för tidigt. Detta är stora vetenskapliga fel. Det andra felet är av ideologisk art: den politiska undertexten i Karl XII. Hans öden och personlighet är alltför uppenbar och spretande – ja, tonen är direkt bombastisk på sina ställen. Kuylenstiernas Karl XII har alldeles för många fel och kungens stora och geniala lösningar på politiska och militära problem vantolkas, enligt kritikerna, av författaren. Så till det tredje och kanske allvarligaste felet: Kuylenstierna upphörde nämligen att vara en agent, alltså: att strida för den rätta läran. Han svek sina kollegors förtroende genom att missförstå dem, deras forskning och i slutändan även sig själv och sin egen betydelse. För sina vänner blev han därmed "den olycklige Kuylenstierna".